Johans Propaganda

Från och med den första december 2009 är Sverige en övervakad nation – det är då som FRA får tillgång till en stor del av vår Internet- och mobiltrafik.

Detta kommer att få ett antal konsekvenser. De mest påtagliga är att flera grundläggande rättigheter i praktiken kommer att sättas ur spel. En självklarhet som brevhemligheten kommer efter den första december 2009 inte att existera på Internet. Även andra grundlagsskyddade rättigheter som källskyddet är starkt hotat. Många organisationer har skarpt protesterat mot FRA-lagen, däribland Journalistförbundet och Advokatsamfundet. En majoritet av det svenska folket är emot FRAs avlyssning.

Flera juridiska experter uttrycker dessutom stor tveksamhet till om FRA-lagen är förenlig med Europakonventionen, dvs. den europeiska konventionen angående skydd för de mänskliga rättigheterna. Sverige har förbundit sig att följa den konventionen och rimligtvis bör lagen alltså prövas i Europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna. Telia ansvarar idag för en majoritet av den trafik som FRA kommer att vilja avlyssna. Därför uppmanar vi Telia: ta FRA-lagen till domstol.

Telia har en chans att vinna goodwill genom att stå upp för demokratin

Detta är ett öppet och gemensamt blogginlägg – kopiera, förbättra och publicera på din blogg.

Idag firar vi att det är 20 år sedan Berlin muren föll. Ett tragiskt eftermäle från andra världskriget försvann och nog borde vi ha lärt oss sedan dess att murar inte för något gott med sig.

Men trots det så byggs det idag nya murar i världen som skiljer folk åt. USA bygger en mur på gränsen mot Mexico, Israeler bygger murar och isolerar Palestiner, Spanien bygger en mur för att skydda Europa från Afrika...


Dessa och andra murar är minst lika tragiska som den i Berlin. Med rätta ska vi idag fira 20 års jubileet för Berlinmurens fall, men vi borde också samla kraft för att riva alla andra murar som ännu exister.

Murar är till för att rivas.

Jag är nyss hemkommen från en temakväll angående fritidsgårdars betydelse som hölls ikväll på Bergums fritidsgård i Olofstorp. Från kommunfullmäktige var Anna Johansson (S) och Jan Hallberg (M) inbjudna gäster.

Bland annat diskuterades naturligtvis den rådande finanskrisen och hur den hotar fritidsgårdarnas existens. Som så ofta tidigare i debatter i ämnet ringaktades fritidsgårdarnas betydelse och det talades mycket om föreningars och föräldrars ansvar som någon form av ersättande kraft. Måste säga att jag är förvånad över hur oinsatta politikerna är angående dagens fritidsgårdars verksamhet och den betydelse de har för de ungdomar som besöker dom.



En annan intressant information var svaret på frågan varför Lärjedalens sparade kapital på 65 miljoner inte kunde användas för att täcka nuvarande underskott i budgeten. Jag har nämligen alltid antagit att de pengar som stadsdelen lyckats spara tidigare skulle användas just vid sämre tider.

Tyvärr visade det sig att dom pengarna inte alls är tillgängliga under kristider. Kommunen får nämligen inte enligt lag göra av med mer pengar än den får in under rådande budgetår. Så även om Lärjedalen äger 65 miljoner på pappret så kan de inte användas eftersom Göteborgs stad har använt hela sin årsbudget. Med andra ord kan sparade pengar bara användas i goda tider då de inte behövs!

Eller som Anna Johansson utryckte det; dom 65 miljonerna är bara luftpengar. Synd att de människor som får lida av konsekvenserna inte är av luft utan är av kött och blod. Det måste vara en ekonom som kommit på den lagen. 

Då var det dags igen.

I somras lade cheferna i Lärjedalen ett förslag som innebar att man skulle dra ner resurserna för fritidsgårdarna i Lärjedalen med ungefär 20%. Då sa politikerna ifrån och de tre fritidsgårdarnas verksamheter räddades för 2009.

Nu diskuteras det inför budgeten 2010 och ännu en gång ligger det ett förslag på neddragningar, denna gång på cirka 25% av budgeten. Denna gång har man preciserat att man vill lägga ned en fritidsgård (den i Olofstorp), samt att man vill dra ner på antalet personal på gårdarna i Hammarkullen och Hjällbo.

Men det är inte bara fritidsgårdar som drabbas. Cheferna vill dra ner på antalet lärare i skolan, lägga ner två bibliotek, minska föreningsbidrag m.m. Verksamheter som redan går på knäna ska minska sina resurser ytterligare.

Undrar hur mycket dessa så kallade besparingar kommer att kosta oss i framtiden? Är det ekonomiskt försvarbart att tänka så här kortsiktigt?

Dom välgödda 40-talisterna hörs ganska ofta ojja sig över dagens ungdomars bristande empati och moral. Så var det minsann inte på deras tid. På den gamla goda tiden sparkade man aldrig på den som låg ner.

Men något hände i början av 90-talet. Man lyckades på något mystiskt sätt övertala det svenska folket att de bestod av lata fuskare som sällan gjorde rätt för sig. Bara några år tidigare omskrevs vi ofta som världens bäst utbildade och pålitligaste arbetskraft.

Som jag minnns det började det med sjukskrivningar. Det påstods att vi ofta sjukskrev oss fast vi egentligen inte var sjuka, särskilt på måndagar. Naturligtvis kunde vi inte ha det på detta sättet och vips hade vi sänkt ersättningen från försäkringskassan och fått en karensdag. Efter det tog de sig an långtidssjuka och förtidspensionerade. Här fanns det också många som påstods fuska.

Sedan har vi ju alla latmaskar som inte lyckas skaffa sig jobb. Det handlar ju egentligen om brist på motivation hos den arbetssökande istället för bristen på jobb. Så de sänkte a-kassan så att motivationen skulle öka.

Sedan har vi ju de värsta slashasarna av alla; de som aldrig ens kommit in på arbetsmarknanden och som lever på socialbidrag. Dom är ju verkligen omotiverade och därför ska vi naturligtvis ge dom så lite som möjligt.

Så här har det hållit på rätt länge nu och det finns säkert fler exempel.

Så kom det en ekonomisk kris. Rätt många "omotiverade" arbetare förlorade sina jobb och tvingades ut i arbetslöshet. Många av de som fick gå först var de som bor i våra fattiga förortsområden i storstäderna. Trycket ökar på redan ansträngda kommuner då kostnader för socialbidrag och annat skenar i höjden. Och när pengarna saknas i dessa områden tas de i stor del från icke lagstadgade verksamheter som fritidsgårdar, bibliotek och musikskolor. Men de tas även från dagis, förskolor, skolor, socialtjänst, äldre omsorg och annat.

Vi som har jobben kvar kommer att få en skattesänkning och ett par hundra kronor mer i fickan varje månad efter nyår. De som inte har något jobb och redan lever under knappa förhållanden ska betala krisen med ännu sämre service och förhållanden i sina områden. Men med tanke på vad jag skrev om i början kanske det inte är så konstigt att de som från början förlorat mest också ska betala resten av krisen.

Personligen hade jag gärna betalat mer i skatt och känt att vi kämpar för att behålla välfärden i landet. I mina öron låter det rimligt att de som har resurser betalar mer än de som redan förlorat det mesta.

Kanske är det inte så konstigt att dagens ungdomar fortsätter sparka även när någon ligger ner. För det är ju det vi andra också gör mest hela tiden.

Det kom en journalist från tidningen Aftonbladet för att prata med två ungdomar från Hammarkullen angående de händelser som skett med stenkastning mot poliser och liknande på sistone. Ungdomarna ville förmedla en mer nyanserad bild av förorten. Berätta varför de trodde att vissa ungdomar var bittra på samhället och kastade sten, men även berätta om det som var bra och de som kämpade för att göra saker bättre.

Istället blev de utmålade som talesmän för de fattiga ungdomarna som förklarat samhället krig. Journalisten kallar dem "nattens barn" och målar upp ett dramatiskt scenario med brinnande bilar, polishelikoptrar och revolterande ungdomar som beväpnande med sten ger sig på både poliser och brandmän. I profetisk anda deklarerar journalisten att i natt ska förorterna brinna.

Nattens barn låter som något hämtat ur en skräckfilm. Man undrar ju över journalistens syfte med att dehumanisera ungdomarna. Vill han att vi ska se dem som monster? Men det handlar ju inte om monster, det handlar om levande barn och ungdomar i sverige. En del av våra barn och ungdomar som känner sig kränkta, svikna och utanför.

Det låter också som journalisten och ungdomarna befinner sig i händelsernas centrum. Sanningen är att händelser och platser är rejält skilda både i tid och rum. Intervjun på bron i Hjällbo är gjord på torsdagen medan bilarna på Bredfjällsgatan brinner på lördagsnatten. Dessutom vet man inte om det finns någon som helst koppling mellan ungdomar och bilbränderna i Hammarkullen. Det förekom iallafall inga störningar eller hot vid släckningsarbetet.

Flera av händelserna som kopplas samman i artikeln vet man inte om de har med ungdomar eller tidigare händelser att göra över huvudtaget. Varför väljer författarna av artikeln att överdriva och spekulera så mycket? Vad tjänar de på att skrämma oss? Är verkligeheten inte tillräckligt dramatisk? Säljer den inte tillräckligt?

Egget och hans kompis ville inte berätta om förakt mot samhället, hat eller hopplöshet. De ville försöka förklara att situationen i förorten är svår för många och att för ett fåtal leder det till desperata och drastiska handlingar. Men de ville också berätta om gemenskapen, närheten och solidariteten som finns i förorten. Om de som kämpar och strävar för något bättre på andra sätt än genom våld.

Man får också en känsla av att de flesta fritidsgårdarna lagts ner i området där de befinner sig. Det är helt fel eftersom politikerna tidigare i somras beslöt sig för att inte dra ner på den ungdomsverksamheten. Men den sanningen gick väl inte ihop med författarnas dramatiska slagfältsscenario.

Och inte tror våra ungdomar heller att hoppet är ute. De kämpar på trots att de i vissa fall har sämre socioekonomiska förutsättningar än andra.

Tänk om vi med makt och resurser istället hade lyssnat till vad de försöker berätta för oss. Den enkla sanningen att våldet skulle minska i takt med orättvisorna. Fast att kämpa mot orättvisor är oändligt mycket svårare än mot "nattens barn" förstås.

Länk till aftonbladets artikel.
http://www.aftonbladet.se/nyheter/article5750757.ab

Lycka kan vara att grädda pannkakor en regnig sommardag.

Lycka kan vara en god öl.

Att avnjuta en Smörpundet Porter 2005 i gott sällskap är ljuvligt.